Anna Maria Felicia Nordbäck Stålhammar

Jag drömmer mardrömmar, vaknar mitt i natten alldeles svettig. I mina drömmar så drar alla i mig. Mina armar, ben, mitt huvud. Alla sliter och drar tills armarna går av och till slut även mitt huvud och blodet bara sprutar. Detta är för att så är mitt verkliga liv. Alla drar och sliter, vill ha en del. Klagar på att jag aldrig har tid med dem, att saker jag skulle gjort inte blev gjorda i tid eller på rätt sätt. Hur jag än vrider och vänder på mig så lyckas jag alltid göra alla besvikna. Min familj, min släkt och mina vänner. Jag bokar upp mig och ändrar i sista minut. Jag mår illa över känslan att inte räcka till. Att alltid se besvikelsen i mina föräldrars ögon, mina vänners ögon.. Hela mitt liv är trasigt och jag försöker pussla ihop det men lyckas jag få ihop en bit finns där 1000 nya. Det känns som att jag kvävs, jag kan inte andas eller tänka klart. Jag bara känner mig så otroligt misslyckad och jag känner mig faktiskt riktigt hatad emellanåt. Jag försöker att dra ner på allt, inte göra så mycket. Men har man 1000 personer varav alla vill ha en del av dig så blir det väldigt svårt. Det jobbiga är att alla kräver så otroligt mycket av mig. Jag ska alltid finnas där, spendera 50% av varje vecka med var och en. Så mycket av mig finns helt enkelt inte. På sistonde har det känts som att 1000 bomber släppts på mig varje dag. *Pang* där gjorde du X besviken genom att inte hinna träffa henne som du lovat, "du är en hemsk människa och världens sämsta vän!" *Pang* Du glömde att ringa Y för att lyssna på hennes skit "Du är egoistisk och känslokall", *Pang* Du kom på något i sista stund och lämnade Z alldeles ensam, Z som hade planerat och ordnat så fint! "Du är värdelös, dum i huvudet och helt enkelt en usel människa" JAG PALLAR INTE DETTA! Kan inget någonsin vara enkelt? Måste allt kompliceras hela tiden? Förlåt för ett deprimerande inlägg, måste bara skriva av mig antar jag...